Oj oj

Idag var en sådan dag, då man helst av allt hade velat stannat hemma. En riktig sådan där skitdag. Det var ett konstant ringande i telefonen på jobbet. En massa strul med system och annat. Ett tag så hann jag knappt lägga på innan det ringde igen och igen och igen. Det är tur att man har nerver av stål och kan lägga band på sig själv. För annars hade nog den där datorn och telefonen flygit ut ur närmsta fönster. Nu klarade jag det ändå galant, men med en massa slit. Så lite stolt kan man väl ändå vara, trots att jag nu är helt slut.

Har precis dragit iväg en ansökan till ett mycket spännande jobb och håller tummarna för fullt. A dream come true, kan det vara. Hoppas dock inte allt för mycket och håller förväntningarna väldigt låga. Visst skulle det vara skönt att få jobba med det man verkligen vill, istället för att göra något man inte trivs helt 100 med och dessutom inte jobba för slavlön.

Näe, halva veckan har ju snart gått, så det är ju snart helg igen. Denna helg blir dock betydligt lugnare, även om vi skall ha en liten afterwork på fredag. Verkar dock väldigt obestämt om det verkligen blir av eller inte. Aja, det visar sig kanske imorgon. Det är ju trots allt en ny dag då.

Nu får ni ta hand om er. För det ska jag göra. (Chili Cheez Doodles nästa, tillsammans med liverapportering Dragons - Dolphins, samt webb-tv sändning Uppsala - Solna)

Piiz

Ber om ursäkt

Hej på er, era gamla stofiler och murbrukare. Nu är jag tillbaka, och för att låta tröttsamt och beklaga mig ytterst, så ber jag om ursäkt för att bokstäver inte flyter fram på denna sida.
Det är ebb i tankeverksamheten och livet står nästintill stilla. Man kliver upp på morgonen, stressar iväg till jobbet, sitter här och svettas av alla jobb som finns att göra. Man äter lunch med gänget och sedan är det tillbaka till samma gamla ovana. Det är förbannat mycket att göra på det här stället nu. Jag börjar faktiskt fundera på om detta verkligen är värt det. Om man tittar på lönespecifikationen så är det inte värt det. Det bör finnas ett tillägg som heter "stresstillägg 101" och innefattar 10,000kr för att det skall vara värt att hålla på med skiten. Som tur är så kanske det finns en lösning på detta problem, men jag håller mig hemlighetsfull med det än så länge. För att lugna er lite, så kan jag säga att det inte innefattar något olagligt =). Bara så att ni inte brusar upp i onödan och tänker: "vad fasiken skall han nu hitta på?" Näe då, skulle jag hamna bakom galler så kan jag ju inte blogga? Inte därför att jag skriver här ofta, men ändå.

Nej nu skall vi inte prata tråkigheter. Eller? Ja det händer som ni kanske inte förstår så mycket i mitt liv. Efter jobbet så är det en väldaglig promenad med det fyrfota djuret. Kan det vara en spindel som har tappat två ben? Nej det är denna slemmigpropp till hund, som behöver rastas. Efter promenad och annat bus, så är det väl matlagning som gäller. Efter det så är man så slut i huvudet då den lilla ärthjärnan man har, har gått på högvarv i ca 10,5 timmar. Så man slänger sig lite halvt obekvämt i soffan där man sitter resten av kvällen.
Såsom det står. Mitt liv är lika vasst som skägget på en nyrakad arab. Det stämmer nog in ganska bra. Så kanske man ska göra en Blondinbella och försörja sig på det här istället. Det är nog defenetivt mer värt än vad jag gör nu!

Ja helgen bjöd i alla fall på ett par godsaker. Vi åkte ju hem till den kära hemstaden. Missade Dragons match, eftersom vi då satt i bilen på väg ner. Tack Marc för sms:en, det var vänligt. Lördagen var det först lite basket på sporthallen. Sen en sväng hem till mamma där hennes fyrfota lilleman busade med stora P. Sedan var det lite mat hos Carros mamma med Diana och Sanna.. Btw så kanske det var en väldigt rolig middag då Sanna är lagomt flummig och det blev ett par skratt. Förlåt!
Sedan bar det iväg till St@dshuset för en gungkväll med Petter. Fick en fin tröja i modell liten utav honom, som Carro fick istället. Det var en rolig kväll med massvis utav folk som man kände. Tack Hans för en väldigt trevlig kväll. Skoj att träffa dig och se dig på bra humör! =)

Näe, sista rycket nu på jobbet, innan man får gå hem. Peace out!

En filosof

Att livet är orättvist, det är väl sådant som man kanske får lära sig när man är ungefär 3 - 5 år gammal. Dock i mycket mindre skala och oftast är det något som då drabbar en själv. Det är enligt en själv, orättvist att man inte får äta godis före maten (när ska det någonsin vara bra egentligen), eller vara vaken lite längre än vad en 4-åring ska vara. Det kretsar alltså kring en själv. I lite äldre ålder så lär man sig också förstå att livet inte är orättvist bara för en själv, utan att även det är jobbigt för ens föräldrar, vänner och andra runt omkring en. Då kanske man uppnått en ålder på 8 -10 år och ser saker och ting lite längre än bara sig själv.
När man väl kliver upp på högstadiet i 12-års ålder så börjar man se orättvisans riktigta ansikte. Hur den befäster sig hos fler än i sin egen närhet. Man inser ganska snabbt att inget är rättvist här i världen och även om själv tycker att saker och ting är fördjävliga, så finns det alltid dom som har det lite sämre och verkligen mycket sämre. Ändå måste vi ju få beklaga oss över hur pass illa vi har det och sätter det inte alltid i samma kontext som andra. Vi uppfattar ju saker olika och alla har vi olika smärtgräns, stubin, tålamod osv. Detta gör också att andra kanske klagar mer än vad man egentligen bör. Man börjar gnälla över småsaker. Såsom vädret, att någon råkade trampa en på tåna när man spenderar en kväll ute bland fulla människor. Självömkan är vi människor väldigt duktiga på, men kanske vi använder det lite för ofta och lite väl mycket. Kommer vi att sluta i att alltid låsa in oss själva, tycka synd om oss själva och bara ge upp allt för att det känns så orättvist.
Att förlora någon som står en nära är ju riktigt jobbigt och då självömkar vi nog som allra mest. Man försöker också kanske rannsaka sig själv och i vissa fall även ta skulden för att personen inte längre finns i ens närhet.

Men att kunna uppskatta personen i fråga, att ta tillvara på minnena från den personen, allt bra den personen medförde. Det måste vara den rätta medecinen mot självömkan. Att inte längre tycka synd om sig själv, utan se vad man har fått ut utav det hela. Vad man har gett och vad man verkligen har fått tillbaka. Först då, då börjar den läkande processen. Sen är det väl självklart att man då och då måste få tycka att allt är skit. Det gäller bara att ta tillvara på de saker som gör en på bra humör, får en tillbaka på banan igen, det som får en att känna sig som en vacker vårdag. Det är då vi människor är som allra bäst. Det är då utvecklingen sker. Det är då man lever! Så varför inte försöka behålla det glada, det positiva, istället för att tycka synd om oss själva. Kanske hjälpa någon som har det jobbigt och svårt och verkligen tycker synd om sig själv. Göra så att den personen mår bättre och det i sin tur gör att du mår så mycket bättre. Då blir det en ond cirkel fast tvärtom. Man kan uträtta stora mirakel med små gärningar. Om jag då hjälper dig i och med att du läser det här, (låt oss säga att ca: 10 personer läser detta) och du i sin tur hjälper två stycken att få en bra dag och dom i sin tur två, osv osv. Då kommer det att resultera i att vi alla kommer att må mycket bättre. Att man med gott samvete kan säga att idag har hjälpt flera personer att bli på ett bättre humör. Man har kanske fått dom att gå ut och möta världen med ett leende, istället för att ligga i en säng i en grå och tråkig lägenhet. Att man kanske ler mot en helt okänd människa och nickar lättande. Att man säger åt den person som sitter i kassan att den gör ett bra jobb. Det får man tillbaka i en mycket lyckligare värld och omgivning. Där folk inte går runt och tycker synd om sig själva!

En ny vecka

Ja, då har helgen passerat. Och som vanligt, alldeles för fort.
Fredagen bör delas upp i flera dagar, typ två. Så att torsdag också är fredag. Lördagen är också måndag och tisdag och Söndagen är då onsdag . Det innebär att man endast skulle jobba två dagar på veckan. Fredag och fredag.
Var detta för krångligt för dig? Det är lugnt, jag kan rita upp ett stapeldiagram. Dom är alltid lika missvissande och inkorrekta när det kommer till icke siffror. Gjorde detta dig ännu mer vilsen, så ska du veta att det är helt ok. Jag vet inte ens själv vad jag skriver.

Fredagen spenderades på jobbet i vanlig ordning, för att sen med ett glädjeskutt och jättetjut avsluta arbetsdagen. Äntligen helg, med andra ord. Snabbt hem, för att bosätta sig själv i soffan resten av kvällen. Jag startade med att se basket på Viasat sport. Det var 08 - Solna matchen, och en förbannat bra match. Sedan så kom Frida på besök. (klasskamrat till Carro). Dom tog över Tv apparaten och såg på Let's Dance. Jag förpassade mig smidigt in till sovrummet med den bärbara datorn och såg slutet på Plannja - Uppsala matchen via webbsändningen. Också en bra match, men inte i närheten av den föregående. Som jag inte heller fick se slutet på. Efter detta spektakel så såg jag såklart lite utav Let's Dance jag också. Efter detta så beslöt vi oss för att kolla på film, och denna gången så valde jag för en gångs skull en bra sådan. Slumdog Millionaire, en film som rekommenderas väldigt starkt. En riktigt välgjord film och jag förstår nu varför den där Oscar också tyckte om den. Han såg den tydligen sju gånger eller något sådant. Det är väl det, det står för? " Prisbelönad med 7 Oscar" Eller så kanske det var så att det var 7 stycken som hette Oscar som såg den samtidigt? Isf har den lätt fått en (1) Fredrik utav mig.

Fredagen passerade sedan i någons sorts dimma och jag tror bestämt att det var sömnen som gjorde att jag inte kom ihåg något mer utav den. Lördagen kom och Carro åkte till biblioteket, eller bibblan som jag kallar det, för att studera med sina klasskamrater. Dom har något arbete som skall redovisas. Jag satt och gjorde mest ingenting, då det plötsligt ringer på dörren. Det var en man som jag brukar träffa ute, när jag går på promenad med Pixie. Han har en Alaskan blandras och dom gillar att leka med varandra. Han frågade om jag ville hänga på ut, en liten sightseeing med snöskoter. Självklart fick Pixie också följa med och jogga lite lätt bredvid. Vi åkte ut i skogen och dom två fyrbenta följde glatt efter. En kul upplevelse som gjorde att våran kära hund sov i sex timmar sedan. Lite stel var hon efteråt, men det gick över ganska fort. Nästa gång så tror jag att det blir en lite kortare sväng, så inte lilla tjejen får problem med höfterna.
Hon var dock väldigt duktig och tyckte att det var kul att springa. Hon sprang före skotern flera ggr och höll span framåt. En rolig hund vi har.

Kvällen var sedan som så att Frida kom återigen på besök och kollade in melodifestivalen med oss. Detta var första gången som jag såg hela melodifestivalen rätt igenom, på väldigt, väldigt länge. resten av kvällen spenderades med lite Cod 4 spel tillsammans med bajje. Inte mycket mer som blev gjort sedan.

Söndagen gjordes det inte många knop. En fortsatt slö Pixie och en slö Fredrik. Som trots sin trötthet faktiskt städade lite. Annars så var det inte alls mycket som hände.

Nu är det måndag och exakt en vecka kvar till måndag. Måndagar är en sådan dag, som man känner att, näe inte nu igen. Det är så långt kvar till helgen. Så nu sitter man här på jobbet. Har precis ätit lunch och är lika mätt som en ny ammad bäbis. Plikten kallar och jag har inte så mycket mer att skriva.

Ses i framtiden!
MVH/ Sköjterpröffset

Passar på

Passar även på att göra en shout out till en fin vän.
Hans (såsom Marc beskrivit det) går igenom något som man verkligen inte önskar någon att gå igenom. Ett helvete.

Vi finns här för dig Hans.
Vill dessutom säga att du är välkommen på besök när du behagar!

Fyndigt med en rubrik

Att skriva här har väl, om man sammanfattar det gått bra i början, för att på senare tid skita sig totalt. Jag är inte heller så bra på att sammanfatta vad som hänt och inte hänt.
Jag har varit sjuk jag också, pga en viss Carro som varit smitthärd. Dock kom jag lindrigare undan än vad hon gjorde. Annars så är det inte så mycket mer som är värt att skriva, då min blogg blir meningslös och tråkig.
Det vill man ju verkligen inte.

The Job.
Jodå, har du hört talas om något som känns sådär riktigt omöjligt? Välkommen till min värld. Jag har inte en susning om vad jag håller på med, men börjar förstå. Teknikerna är snälla med mig och stör mig inte direkt i onödan. Dom försöker att lösa det mesta själv och tar även hjälp av varandra. Smidigt för mig, men det resulterar även i vissa fall i att jag inte lär mig heller. Därför har jag en snäll servicechef som säkerställer att jag lär mig saker och ting och ger mig lite ärenden då och då för att hålla uppe kompetensen.
Det har även kommit in lite nytt folk också som påbörjat utbildning. Dom får en mer gedigen utbildning och det känns lite orättvist.
Det är fem (5) st nya som börjat. 4 tjejer och 1 kille. Trevliga verkar dom vara i alla fall, även om jag inte träffat dom så värst mycket ännu. Men nya kollegor är kul, i alla fall om dom verkar vara snälla och det är dom.

Annars så är det inte alls mycket som händer, finns lixom inte så mycket att skriva.
Marc: Nästa gång jag åker ner till "storstan" så ringer jag.

Hörs senare, nu ringer telefonen.

// mannen som inte kan sitt jobb