En filosof

Att livet är orättvist, det är väl sådant som man kanske får lära sig när man är ungefär 3 - 5 år gammal. Dock i mycket mindre skala och oftast är det något som då drabbar en själv. Det är enligt en själv, orättvist att man inte får äta godis före maten (när ska det någonsin vara bra egentligen), eller vara vaken lite längre än vad en 4-åring ska vara. Det kretsar alltså kring en själv. I lite äldre ålder så lär man sig också förstå att livet inte är orättvist bara för en själv, utan att även det är jobbigt för ens föräldrar, vänner och andra runt omkring en. Då kanske man uppnått en ålder på 8 -10 år och ser saker och ting lite längre än bara sig själv.
När man väl kliver upp på högstadiet i 12-års ålder så börjar man se orättvisans riktigta ansikte. Hur den befäster sig hos fler än i sin egen närhet. Man inser ganska snabbt att inget är rättvist här i världen och även om själv tycker att saker och ting är fördjävliga, så finns det alltid dom som har det lite sämre och verkligen mycket sämre. Ändå måste vi ju få beklaga oss över hur pass illa vi har det och sätter det inte alltid i samma kontext som andra. Vi uppfattar ju saker olika och alla har vi olika smärtgräns, stubin, tålamod osv. Detta gör också att andra kanske klagar mer än vad man egentligen bör. Man börjar gnälla över småsaker. Såsom vädret, att någon råkade trampa en på tåna när man spenderar en kväll ute bland fulla människor. Självömkan är vi människor väldigt duktiga på, men kanske vi använder det lite för ofta och lite väl mycket. Kommer vi att sluta i att alltid låsa in oss själva, tycka synd om oss själva och bara ge upp allt för att det känns så orättvist.
Att förlora någon som står en nära är ju riktigt jobbigt och då självömkar vi nog som allra mest. Man försöker också kanske rannsaka sig själv och i vissa fall även ta skulden för att personen inte längre finns i ens närhet.

Men att kunna uppskatta personen i fråga, att ta tillvara på minnena från den personen, allt bra den personen medförde. Det måste vara den rätta medecinen mot självömkan. Att inte längre tycka synd om sig själv, utan se vad man har fått ut utav det hela. Vad man har gett och vad man verkligen har fått tillbaka. Först då, då börjar den läkande processen. Sen är det väl självklart att man då och då måste få tycka att allt är skit. Det gäller bara att ta tillvara på de saker som gör en på bra humör, får en tillbaka på banan igen, det som får en att känna sig som en vacker vårdag. Det är då vi människor är som allra bäst. Det är då utvecklingen sker. Det är då man lever! Så varför inte försöka behålla det glada, det positiva, istället för att tycka synd om oss själva. Kanske hjälpa någon som har det jobbigt och svårt och verkligen tycker synd om sig själv. Göra så att den personen mår bättre och det i sin tur gör att du mår så mycket bättre. Då blir det en ond cirkel fast tvärtom. Man kan uträtta stora mirakel med små gärningar. Om jag då hjälper dig i och med att du läser det här, (låt oss säga att ca: 10 personer läser detta) och du i sin tur hjälper två stycken att få en bra dag och dom i sin tur två, osv osv. Då kommer det att resultera i att vi alla kommer att må mycket bättre. Att man med gott samvete kan säga att idag har hjälpt flera personer att bli på ett bättre humör. Man har kanske fått dom att gå ut och möta världen med ett leende, istället för att ligga i en säng i en grå och tråkig lägenhet. Att man kanske ler mot en helt okänd människa och nickar lättande. Att man säger åt den person som sitter i kassan att den gör ett bra jobb. Det får man tillbaka i en mycket lyckligare värld och omgivning. Där folk inte går runt och tycker synd om sig själva!